Flickan och krkan

by Mikael Wiehe

Edit

2 4 -4 -3 -3 -4            4 -5 5 -4 -4 4
Jag satt häromdagen och läste min tidning
-5 5 -4 -3 3 3 -3 -3
en dag som så många förut.
6 -5 5 -4 -3 -3 -4 4 -5 4 -4 -4
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt 
4 4 -4 -3 3 -3 -3 -3
som en efter en har tatt slut
-4 5 -5 6 6 6 -5 (-5 5 -4)
Då såg jag en bild av en flicka
-5 -5 -5 6 -6 -6 6 -5 6med en skadskjuten kråka i famn
6 6 -6 7 7 -6 6 (-5 5 -4)hon springer iväg genom skogen
-5 -5 6 -6 -6 6 -5 6så fort som hon någonsin kan
4 4 -4 -3 -3 -4 4 -5 -4
Och hon springer med fladdrande lockar
-5 -5 6 -6 -6 6 -5 6hon springer på taniga ben
6 -5 5 -4 -3 -3 -4 4 -5 4 -4 -4o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
6 -5 5 -4 -3 3 3 -3 -3att det inte ska vara för sentFlickan är liten och hennes hår är så ljusto hennes kind är så flämtande rödkråkan är klumpig och kraxande svartom en stund är den alldeles dödMen flickan, hon springer för livethos en skadskjuten fågel i famnhon springer mot trygghet och värmeför det som är riktigt och santO hon springer med tindrande ögonhon springer på taniga benför hon vet att det är sant, det som pappa har sagtatt finns det liv är det aldrig för sentO jag började darra i vånda och nödjag skakade av rädsla och skräckför jag visste ju alldeles tydligt och klartatt det var bilden av mig som jag settFör mitt hopp är en skadsjuten kråkaoch jag är ett springande barnsom tror det finns någon som kan hjälpa mig änsom tror det finns nån som har svarO jag springer med bultande hjärtajag springer på taniga benO jag bönar och ber, fast jag egentligen vetatt det redan är alldeles för sent